När många författare och intellektuella lämnade Libanon vid inbördeskrigets utbrott 1975 gjorde Hoda Barakat tvärtom. Hon hade just påbörjat en utbildning i Paris, men avbröt studierna och återvände hem. Barakat stannade kvar i landet nästan till krigsslutet 1990 och debuterade under den tiden som författare med romanen Hajar al-dahik som finns översatt till engelska (The Stone of Laughter). Det lär vara den första arabiskspråkiga romanen med en homosexuell huvudperson; en utpräglat feminin ung man, blyg och prydlig och ordningsam. Men kriget förvandlar och förvränger honom, korrumperar honom långsamt, även om han själv i det längsta undviker att delta i det.

Betecknande är att i nästan alla Barakats romaner är huvudpersonerna män, ofta utkantsfigurer av något slag. Ibland är de avsiktliga motbilder till krigets och våldets förvridna maskulinitet, andra gånger trasiga offer för den. Såsom i hennes prisbelönta tredje roman, Vattenplöjaren (en av de två böcker av Barakat som finns översatta till svenska) drar sig berättaren mitt under brinnande krig undan till sin döde fars övergivna tygbutik och ägnar sig åt att odla en köksträdgård och försjunka i minnen av en ungdomskärlek till det sensuella prasslet från sidentygerna. Siden och silke som vapen mot stål, spirande kryddörter mot fallande missiler, liv mot död.

Helt annorlunda är stämningsläget i Ahl al-hawa (Disciples of Passion i engelsk översättning). Den enda röst vi hör tillhör en ung man som sitter inspärrad på en mentalvårdsanstalt. Boken är ett kaotiskt och oredigt försvarstal, fullt av inre motsägelser, och en skrämmande inblick i ett själsliv sargat av krig.

Barakat menar att hon genom att skriva om personer som ytligt sett är helt annorlunda än hon själv både kan upptäcka undanträngda sidor av det egna jaget och lära känna världar och människor hon annars inte har tillgång till. ”En kvinnlig rollkaraktär skulle i alltför hög grad bli en del av mig, och det vill jag inte”.

Ett undantag från den självpåtagna regeln är romanen Ett rike av denna jord (i svensk översättning av Jonathan Morén) där Barakat skildrar sin barndoms hemstad och kretsar kring en familj som också råkar heta Barakat. Berättelsen tar sin början på 1920-talet och skildrar ett halvsekel där tankemönster och maktstrukturer som utgjorde bränsle till inbördeskriget i Libanon. Det är en ambivalent roman präglad av både kärleken till hembygdens människor men också starkt kritiskt mot klantänkandet, hedersvåldet, benägenheten att hylla och flockas kring Starka Män – samma typer som senare blev inbördeskrigsårens krigsherrar.

Såsom en av bara två kvinnliga pristagare någonsin mottog Hoda Barakat det prestigefyllda International Prize for Arabic Fiction (IPAF) för sin senaste roman Bareed Al-Layl (Voices of the lost i eng. översättning). En bok med innovativ struktur där ett flertal karaktärer i exil vars öden berättas genom brev till sina släktingar Libanon.

Hoda Barakat samtalar med Jenny Aschenbrenner, litteraturkritiker och kulturjournalist med mångårig erfarenhet från våra största tidningar, radio och TV. Samtalet tolkas till engelska.